imse vimse spindel
Jag har precis lugnat mig lite efter en oväntad gäst som jag såg i ögonvrån på väggen. En spindel som var halvstor (ja den skulle varit gigantisk om ni frågat mig innan the beast uppenbarade sig här hemma för ett tag sedan)
Det var en spindel med köttig kropp och grova ben som kunde springa hur snabbt som helst. I ren panik ringer jag till Jerry och han svarar ju direkt såklart. Jag berättar och han blir arg och säger att det kan han inte hjälpa mig med när jag ber honom komma hem och döda den. Jag gråter och tycker himla synd om mig själv. Jerry mest upprörd över att jag ringer för han tror ju jag ringer för att det är dax att åka in till förlossningen.
Vi lägger på efter att han har bett mig döda spindeln själv och jag sitter allvarligt och funderar på var jag ska tillbringa dagen, för här hemma tänkte jag minsann inte stanna.
Jerry ringer efter några minuter och jag gråter ännu mer. Han frågar om jag dödat den än och jag blir nästintill hysterisk.
Sen säger han att hans pappa kommer inom 5 minuter och dödar den till mig.
Han kommer och då är gästen i taket. Han vill inte ta den med papper för det hade blivit så kladdigt så vi tar fram dammsugaren och han dammsuger upp den. Han säger: Stark jävel han höll sig kvar.
Då rös det i hela min kropp. Och till min stora förtjusning frågar han om han ska byta påsen till mig.
Så spindeln fick åka i soporna och vi fick även bytat påse i dammsugaren vilket behövdes.
Det kliar fortfarande på hela min kropp och jag har inte riktigt slutat gråta än, men det kommer nog.
Hur kan man bli av med sin fobi? För det jag känner för spindlar är ingen vanlig rädsla. När folk säger till mig att "det är väl bara att döda den" så känner jag mig så oförstådd och det är hemkst. Jag hade ju självklart dödat den om jag hade klarat av det.
Jag har legat vaken hela nätter när jag bott själv för att det funnits spindel i taket och varit allvarligt livrädd en hel natt, sen har någon fått komma dagen efter och dödat den till mig. Jag har suttit på köksbänken i flera timmar och haft syster i telefonen för att bli lugn medan jag väntat på att nån ska komma och rädda mig från spindeln på soffan.
Ja nog om spindlar för idag hoppas jag.
Men jag minns nu varför jag hela livet sagt att jag aldrig ska bo i hus och absolut inte ha trädgård..
Det var en spindel med köttig kropp och grova ben som kunde springa hur snabbt som helst. I ren panik ringer jag till Jerry och han svarar ju direkt såklart. Jag berättar och han blir arg och säger att det kan han inte hjälpa mig med när jag ber honom komma hem och döda den. Jag gråter och tycker himla synd om mig själv. Jerry mest upprörd över att jag ringer för han tror ju jag ringer för att det är dax att åka in till förlossningen.
Vi lägger på efter att han har bett mig döda spindeln själv och jag sitter allvarligt och funderar på var jag ska tillbringa dagen, för här hemma tänkte jag minsann inte stanna.
Jerry ringer efter några minuter och jag gråter ännu mer. Han frågar om jag dödat den än och jag blir nästintill hysterisk.
Sen säger han att hans pappa kommer inom 5 minuter och dödar den till mig.
Han kommer och då är gästen i taket. Han vill inte ta den med papper för det hade blivit så kladdigt så vi tar fram dammsugaren och han dammsuger upp den. Han säger: Stark jävel han höll sig kvar.
Då rös det i hela min kropp. Och till min stora förtjusning frågar han om han ska byta påsen till mig.
Så spindeln fick åka i soporna och vi fick även bytat påse i dammsugaren vilket behövdes.
Det kliar fortfarande på hela min kropp och jag har inte riktigt slutat gråta än, men det kommer nog.
Hur kan man bli av med sin fobi? För det jag känner för spindlar är ingen vanlig rädsla. När folk säger till mig att "det är väl bara att döda den" så känner jag mig så oförstådd och det är hemkst. Jag hade ju självklart dödat den om jag hade klarat av det.
Jag har legat vaken hela nätter när jag bott själv för att det funnits spindel i taket och varit allvarligt livrädd en hel natt, sen har någon fått komma dagen efter och dödat den till mig. Jag har suttit på köksbänken i flera timmar och haft syster i telefonen för att bli lugn medan jag väntat på att nån ska komma och rädda mig från spindeln på soffan.
Ja nog om spindlar för idag hoppas jag.
Men jag minns nu varför jag hela livet sagt att jag aldrig ska bo i hus och absolut inte ha trädgård..
Kommentarer
Trackback
